Sammanfattning: Sverige 2014 för en blatte

Käbbel. Det måste onekligen vara årets ord 2014. Det innehåller massvis med konnotationer men jag ska undvika att reda ut dem. Bromma flygplats, utförsäljningen av den svenska välfärden och budgetjidder kommer alltid vara bakgrundsfrågor för mig när det i förgrunden pågår någonting helt annat.

Frågor som helt ointresserar sig för sossar mot moderater. Borgare mot socialdemokrater. Frågor som helt vidgår vänster-höger.

När 'alla människors lika värde' helt plötsligt anses vara en floskel har något hänt i Sverige. Något vi kanske borde tagit på allvar redan typ 2006, som nu helt plötsligt äter upp oss. Eller dom. Och jag måste få ta mig friheten att placera mig i ett "dom". Jag är inte längre självklar i det "vi", som tidigare ansetts vara den mest centrala komponenten i hur man bygger detta land. Helt plötsligt är jag ifrågasatt. Visst, de säger kanske inte att jag ska härifrån, de säger kanske inte att jag är oduglig eller att jag är underhaltig. Men de säger att jag hela tiden måste förhålla mig till ett system av konventioner - konventioner för vad som är svenskt. Duger jag så duger jag. Gör jag inte det så ligger jag jääääävligt risigt till. Jag är ju trots allt en person som inte hade existerat om inte mitt hemland hade varit "generöst". Fler av mig ska det helst inte bli. Vi är tillräckligt många som vi är.

Och jag vet verkligen vad jag pratar om. Det är det som ibland gör mest ont. Jag är så sanslöst jävla bevandrad i det åsiktskomplex som långsamt växer och växer och gör sitt strypgrepp på Sverige mer och mer smärtsamt påmint. Jag vet vilka de är. De vet vem jag är. Jag vet var de kommer ifrån. Men de vet ju verkligen vart jag kommer ifrån. Och nu är de verkligen här. Och fy satan vad de är ihärdiga i sina poänger. De viker sig inte en tum. Sverige har förlorat sin rasistiska oskuld på riktigt.

2014 var året då jag verkligen var tvungen att börja närma mig min otrygghet på riktigt. Jag har varit tvungen att omvärdera så jävla många av mina principer. En av de har alltid varit att jag är fri. Jag har fått vara vem fan jag velat vara. Dessa tider är, och jag konstaterar detta med det fetaste av obehag, verkligen förbi. Jag kommer hädanefter att behöva hävda mig hela tiden.

Jag är ett problem. Det är ju det de säger. Och sluta säg någonting annat. Jag har en bakgrund som är kostsam, som sliter Sverige i stycken och som skapar rasism, segregation, kriminalitet och alla möjliga andra problem. Det är ju inte problem med system, strukturer eller trösklar. Det är jag som är problemet. Desto färre av mig desto mindre problem.

Sverige, Tyskland och Storbritannien är Europas tre rikaste länder. Förutom paran och kärleken för öl så har de en annan sak gemensamt: de tar emot flest flyktingar och invandrare per capita i hela Europa.

Hoppas 2015 blir ett år då vi firar detta. Det kommer aldrig bli en "politisk fråga" för mig när det handlar om ifall jag hade funnits eller inte. Fatta bara det.


Tack och gott nytt år,
vänliga hälsningar,

Något salongsberusad blatte. Som är trött på att behöva bevisa varför han duger.

Om nationalstaten och utomjordingar

Ett tips på en bra brain teaser till alla nationalister som tycker att nationsgränsen är det heligaste som finns och som avgör vilken sorts människa som finns där bakom:

Tänk er... och håll hårt i folkdräkten nu... att det finns liv på en annan planet. Helt vanliga sköna dudes och dudettes, bara det att de bor på planeten som någon i ett obsevaratorium döpt till X42-9F:31K. Eller typ Rigel 7. TROR NI att de sköna utomjordingarna (iofs rätt skevt uttryck då det har jorden som norm, men) verkligen kommer bry sig om vilka exakta koordinater på den här tjusiga grönblåa planeten som ni föddes på?

Nationalstaten är något människan uppfunnit och som fått sin betydelse i en krigskontext. Den har, när det varit krig mellan olika stater, skapat distinktioner för människor. Särat och hållt isär. På denna sidan vi och på andra sidan fienden. Gränser har kränkts, krig startas och människor slaktats. "För exakt vadå?", kommer säkert Kang och Kodos från Rigel 7 fråga sig.

Det här är en tanke jag burit med mig i hela mitt liv. Hur overkligt priviligerad jag är som fötts inom ett gränsområde där det varit fred, funnits kapital, kunskap och sociala skyddsnät. Det är fantastiskt. Men gör det mig till en bättre människa? Jag tror verkligen inte det. Hade jag fötts om 100 gånger hade jag aldrig hamnat i Sverige igen. Förmodligen inte ens i ett land som hade kunnat ge mig dessa fina förutsättningar.

Just nu brinner världen på väldigt många ställen. Kvinnor och barn riskerar livet varje timme om dygnet. Varför det? De har råkats födas på ett ställe som av olika anledningar gett dom bedrövliga förutsättningar. Är det mitt problem? Nej. Är det deras fel? Verkligen inte. Hade jag velat fly därifrån? Ja. Troligtvis du med. Hade jag längtat tillbaka om jag eventuellt hade lyckats ta mig in genom det nålsöga som är uppehållstillstånd i ett annat land? Jag vet inte. Men förmodligen. Hade jag för varje natt jag spenderat i den värsta av misär drömt om att, likt alla de människor jag ser i filmer och på internet, spelarna i mitt favoritlag eller sångaren i det bandet jag älskar, velat ha ett drägligt liv? Kanske inte ha allt det där de har, men i varje fall kunnat vakna upp på morgonen och tysta min kurrande mage, gå till ett jobb eller till en skola? Jag är rätt så säker på det.

Tänk er då om nationalstaten bara finns på den här planeten. Hur jävla insanely over the top-efterblivna kommer inte våra käna UFO-polare tycka att vi är? Om det är skottlossning i vårt kvarter så springer vi ju därifrån? Varför får vi då inte springa ifrån ett visst område där bomber faller i alla kvarter? Och varför tycker de som har de väldigt, väldigt bra att det är jobbigt att vi vill komma dit de är, och också ha det ganska nice?

Jag tänker drömma om sköna, gröna, enögda aliens som skrattar alla flyktingmotståndare, "invandringskritiker" och rasister i ansiktet. Inte för att jag tror att mänskligheten är tappad. Men för att jag tror att vi just nu genomlider en av mänsklighetens största stolpskott till politiska rörelser.

#NATTLIGAFUNDERINGAR

Vart är du ifrån? Vänta, låt mig gissa!

Hmm. Mellanöstern? Nej? Latinamerika? Nej fan, det måste vara något arabiskt. Vänta, vänta, Syrian? Nej? Hmm. Algeriet? Marocko? Nej, nu ger jag upp.

Vad bra. För jag gav upp för 15 år sedan. Förstås i en ålder då jag inte kände till hegemonisk vithet, exkluderande svenskhet, underliggande rasistiska strukturer och annat. Men jag insåg ganska snabbt att jag mer eller mindre är statslös i termer av nationalitet. Då brukade jag tänka: ”men, jag pratar ju perfekt svenska och har alltid gjort. Jag uppträder varken kaxigt eller respektlöst, och för den sakens skull så är jag son till två kristna föräldrar. Hur kan inte det räcka för att få vara svensk?”. Och framförallt: om inte det räcker för att vara svensk, hur kan jag någonsin kalla mig för finsk med samma logik? Eller etiopier?

Nu tänker jag mer: ”jaha, du vill köra nationalitetsbingo. Vänta så ska jag bara köra ner huvudet i toalettstolen tre gånger, för det är fan roligare”.

Fast egentligen tänker jag inte ens så. Jag är tacksam för att jag har humor. Tack vare det kan jag mest skratta bort det. Men vad som är mindre tacksamt är att vara ett föremål för andras nöjen. Leken ”gissa nationalitet” är bara en av många spikar i kistan som är exkluderande svenskhet.

Slut ögonen och tänk er själva. Tänk er hur det skulle vara att inte få ha sin bakgrund i fred. Att få den ifrågasatt jämt och ständigt. Tänk er att någon frågar vart ni kommer ifrån, ni svarar Kalmar, och får följdfrågan ”nej, men land. Vilket land kommer du ifrån?”. För många vita är det en situation som aldrig uppstår. Jag har till och med mörkhåriga vänner med vita, svenska föräldrar som fått den frågan. För dom är det alldeles självklart att idiotförklara personen som frågar. En vän blev så sur att hon gick ut från puben vi satt i. Någon hade frågat om hon var grek.

Här är i varje fall en lista på lekar ni kan spela nästa gång, om ni nu inte är alltför pepp på att reproducera exkluderande och sorterande mönster:

Burken

Gömma nyckeln

Tequilabackhoppning

Pogs

Kull

Busringning

Appropå det sista. När man var liten och busringde slog man #31# innan för att få skyddat nummer. Kommer 2000-talisterna säger hashtag 31 hashtag? #ViktigaFrågor

Bisou!

Afrikayeeeee

Africa unite. Been listening to Ethiopian music at the office the past couple of weeks. I've known of some, however my experience has been quite limited to mostly ethio-jazz, e.g. Mulatu Astatke. Apart from the Ethiopian folk-type-of-music my dad always blasted on Sundays while cleaning the apartment. Some 20 years ago. Today I got Spotify as my ally and Spotify Radio as my weapon. And I fucking love it.

As I wrote it's been some 20 years since I last frequently heard Ethiopian music. It's such a shame that it's been so long. But now that it's back I can swear it's back for good. Simply because it's so touching, so poetic, so beautiful. Even though I don't understand a single word of what Teddy Afro or some other Ethiopian artist is singing about, it touches me. It's a weird love story. Cause, even though I spoke some Amharic whilst growing up, it's never been fluent (it might have been fluent for a 5-year-old's standards, but...) which means I've never really understood what they're getting at. But, I would like to think that my cultural background has always been pervious for the tunes, the rhythm and lyrics. It just speaks to me.

And it really triggers that side inside of me, that sometimes transforms into maddening shrouds, that cries out: "get back to your roots". Just fucking go there. Experience it all. If I can't live that life, the least I can do is to at least feel it and grasp it. It's a feeling not many people feel. When you long for something, miss something, that you've actually never had.

Like a seed that was planted inside of me as a kid. The music, the culture, the language, the warmth and the passion, the pride and the struggle. Red, yellow and green.

I hope I see you soon. Oh, and it might just be sooner than you think.

Until then - one love.

Spotify favorites from Teddy Afro (click for Spotify link)
Lame Bora
Hilm Aydegemem
O Africaye

Viktiga ord i den antirasistiska och feministiska debatten (OBS, på skoj)

Jag har tänkt länge på alla de fenomen som ofta marginaliseras i den antirasistiska debatten. Många av fenomenen känner folk igen, men tyvärr har de inte riktigt fått fullvärdiga namn. Jag tänkte här göra ett försök, så enjoy!

Rasistkarta

En rasistkarta är en världskarta som rasister orienterar sig i. Kartan ser ut som en helt vanlig karta med skillnaden att vissa länder är gröna, vissa gula och vissa röda. De gröna länderna är helt okej att invandra ifrån, de gula kan vara okej att invandra ifrån om invandraren och dens barn omedelbart ger upp sina rötter, och de röda nationerna varken är, och kommer aldrig bli okej att invandra ifrån. Värt att notera att om du invandrar ifrån en grön nation, t ex USA, så får du absolut inte vara svart eller ha invandrarbakgrund för då faller hela idén isär. Folk ifrån röda nationer, som Irak och Somalia, kan aldrig bli svenskar. De som har ursprung ifrån en gul nation, t ex Chile eller Serbien, kan i undantagsfall vara svenska, men är oftast invandrare, dock invandrare rassarna inte alltid har problem med.

Smygis

En smygis är en person som passionerat delar åsikter om antingen antirasism eller feminism, men inte båda. En smygis kan t ex vara en person som hatar SD men som tycker feminister är håriga äcklen, eller en feminist som tycker att feminismen behövs pga alla läskiga muslimer.

Blatteförrädare

Vi känner alla en sån och vi har Jackie Arklöv att tacka. När till och med niggas kan vara nynazister så kan ju en iranie vara Sverigedemokrat. En blatteförrädare pratar perfekt svenska och kan identifieras genom sin besatthet av att kritisera invandringen (ofta i syfte att framstå som mindre blattig)

Blatteförräderisymptom

Blatteförräderi går såklart inte omärkt förbi. ”Varför leker du svenne för?” är det vanligaste argumentet blattar använder mot blatteförrädare.

Medlare

En medlare är så duktig på att medla mellan blattar och svennar att det blivit hennes alldeles särskilda (och obetalda) uppgift i livet. Medlaren gillar att röra sig mellan olika sociala konstellationer som skrider över klass, etnicitet och identitet.

Jag känner ju en blatte-rassen

Jag känner ju en blatte-rassen är en otäck typ. Han spårar gärna ur med sin rasism och tar sig friheten att använda ord som svartskalle, blatte och neger. Men han känner ju en blatte. Och den blatten är Blatteförrädaren (se ovan) som låter honom vräka ur sig rasism.

Fotbollsrasse

En fotbollsrasse är en främlingsfientlig person. Problemet för fotbollsrassen är att de bästa spelarna i hans favoritlag är svarta. Han använder sin kärlek till sin svarta favoritspelare som bortförklaring när folk kallar honom för rasist. Men helst av allt hade Henok Goitom haft Andres Iniestas pigment.

Fiddleblatte

En fiddleblatte är en blatte vars blotta ursprung irriterar folk som vill sätta en etikett på henne. En arketypisk fiddleblatte är jag själv. En brunis som surrar finska.

Yttrandefrihetshuligan

Yttrandefrihetshuliganen behöver absolut inte vara rasist. Men han vill att allt ska vara tillåtet att säga. I det här jävla landet. Yttrandefrihetssupportern ogillar ofta vänstern för att de hotar yttrandefriheten genom att t ex säga ”Kent, du är rasist” efter att Kent Ekeroth sagt att alla muslimer är farliga terrorister.

Bonde vs blatte-komplexet

Bonde vs blatte-komplexet är ett intressant fenomen. Det sker när en rasistisk person från landsbygden, företrädesvis en stad i 40-80,000 klassen, ballar ur när han blir kallad för bonde av en blatte från Stockholm. Blatten ska tåla rasismen men när hon kallar bonden för just bonde så går hon över exakt alla gränser för vad som är okej.

Blatterasse

Vi har alla träffat en blatterasse. Han är oftast invandrad från ett i huvudsak kristet land och hatar muslimer. Hans rasism ges legetimitet då han hela tiden kallar sig själv för invandrare. Blatterassen säger ofta saker som: ”Jag? Rasist? Jag är ju själv invandrare”.

Ortster

En ortster är en hipster från orten. Hon är klädd som en hipster men till skillnad från Tindra, 23, nyinflyttad från Kristianstad till Södermalm, så kan hon ge dig en box i fejjan om du uppträder risigt. Ortstern delar ofta hipsterns värderingar gällande antirasism och feminism men uttrycker det helt enkelt på ett ortigare vis.

Illuminatirasse

Illuminatirassen är min favoritrasse. Illuminatirassen är immun mot rapporter, avhandlingar och längre artiklar och är i största allmänhet antiintellektuell. Han älskar youtubeklipp som Muslim Demographics och tillber Flashbacksguden. Illuminatirassens rasism planterades alltid i 14½-årsåldern genom att han fick höra om en judisk konspiration. Illuminatirassen sitter ofta även på specialrapporter som regeringen mörkar.

Wheel and deal-blatte

Blatten som alltid har något fuffens för sig. Wheel and deal-blattarna börjar synas till mer och mer vid Sveriges lärosäten då wheeling and dealing är ett effektivt sätt att komplettera den utsatta ekonomiska situationen för studenter.

Oikofoben

Okej, jag har inte kommit på det här ordet själv. Det är faktiskt Avpixlat och Flashback som har lärt mig det. Hursomhelst är oikofoben en vit, pursvenne som hatar Sverige. Oikofoben hörs ofta säga fraser som: ”jag önskar jag hade invandrarbakgrund och kunde prata fler språk”.

Finnerassen

Ytterligare en outtröttlig favorit. Finnerassen hatar både svenskar och blattar. Och är själv invandrare. Ofta en lågutbildad man i 60-årsåldern. Men likt den smidigaste av ninjor undgår finnerassarna att bli angripna av svennerassarna. Vet inte riktigt varför.

Matrasism

Matrasismen har långsamt börjat få fotfäste i det här jävla landet. Att döpa om en negerboll till chokladboll (ingrediensen är ju trots allt negrer och inte nån jävla PK-choklad) är att gå över exakt alla gränser. Dessutom ska halalslakt förbjudans medelst man kan tortera ihjäl en hummer för 1 kubikcentimeter kött. Matrasisterna har ofta bakgrund från restaurangbranschen.

Hjälprassen

Hjälprassen är ofta inte lika skränig som hennes rasistiska vapendragare. Hon pratar ofta om att gränserna måste stängas utav den simpla anledningen att vi måste hjälpa de vi har här. Allihop. Utbildade ingenjörer och läkare behöver också hjälp.

Jämföraren

Jämföraren bara älskar att jämföra! Allt är mer eller mindre bra nu i och med att det är bättre än vad det en gång var. Vi behöver inte feminism och antirasism för kvinnor och svarta får ju faktiskt både rösta och jobba.

PK [peekåå]

PK är ett samlingsord för allt som inte är Sverigedemokraterna, Avpixlat och Flashback.

Vänsterextremism

Vänsterextremism är ett samlingsord för allt som inte är Sverigedemokraterna, Avpixlat och Flashback.

Klaustrofobrassen

Klaustrofobrassen har inget emot invandrare, säger han, så länge många inte är på samma ställe samtidigt – t ex i en väldigt liten hiss. Om det finns en invandrare per 10 svenskar är ju allting okej! Men att David Fjäll och Daniel Nannskog (s.k. najgrör enligt flashback) tillsammans leder fotbollsprogram på SVT fungerar inte. Såvida det inte står 20 vita bredvid. Hörs ofta säga: "de börjar bli väldigt många nu"

Antirasistförsöket

Antirasistförsöket är ett försök som genomförs av en individ som är livrädd för att framstå som rasist. Personen är ofta inte rasist och gör allt hon kan för att uppvisa detta. Ett arketypiskt antirasistförsök exempelvis när personer säger att de ”älskar afrikaner” och motsvarande generaliseranden.

Viskleksrasism

Viskleksrasism fungerar enligt den s.k. viskleksprincipen, här demonstrerat i Simpsons där det initiala meddelandet förlängts med ett ”purple monkey dishwasher”. Viskleksrasism kan vara t ex att någon hört något av en vän som har en granne vars flickväns far är muslim – och såklart sagt något om att ”strypa alla svennar”.

HenRietta

HenRietta kan bara inte sluta säga ”hen”! Det är det bästa hon vet, ja, efter att lämna in sin surdeg på surdegshotell. Varför vi faktiskt behöver ett könlöst pronomen för att belysa t ex att mannen är norm är inte viktigt, vad som däremot är viktigt är att trycka in ett hen på precis så många ställen som möjligt. HenRietta bor i HenRiksdal med sin sambo HenRik.  

Should I stay or should I go?

Mulling it over.
Thinking about whether to stay or GTFO here.
When everything is set all you're left with is you and your thoughts. Every single though. A maddening shroud yet still, somehow, peace and quiet. Solitude.
Maybe I should just do it. And never look back. Get back to the roots.
Or at least get away from all of this. For a while. Gain some perspective.

The now-or-never-feeling is weird. But I guess it's weird for a reason.

It is literally now or never.

We'll see.

En vän, en energi, en kärlek

Ibland går jag in i ganska mörka perioder. Det kanske inte är så konstigt dock. Jag förlorade en av mina bästa vänner i höstas och det har inte gått en dag utan att jag tänker på honom. Förra månaden förlorade min moster kampen mot alla sina sjukdomar, 52 år gammal. Däremellan gick en barndomsvän bort i cancer. Det har varit jävligt. Jag har verkligen kunnat må sämst.

Men inget av det här handlar om mig. Det handlar om tre av världens absolut finaste människor - som alla borde finnas kvar idag - och det här är så jobbigt att tänka på. I synnerhet Marcus, som jag stod så sjukt nära. Vi gick gymnasiet tillsammans. Och som med mycket här i livet så inser jag inte fören nu, åtta månader efter hans bortgång, hur mycket jag saknar honom. Inte för att det tog åtta månader, det tog nog inte ens åtta sekunder efter att jag fick beskedet för mig att inse det.

Men nu sitter jag här och bara undrar. Vart är den finaste själen? Vart är hans energi, medvetenade och ande? Marcus omgavs av ett lager av värme och glädje. Vart är det? Vart sitter medvetandet, själen, energin? Jag är så jävla övertygad om att den inte är borta att jag faktiskt tror mig kunna ha med mig Marcus i allt jag gör. Klara av skolan, hämta mod till att berätta för någon tjej att jag gillar henne, njuta av underbara dagar och situationer, osv. Han är här någonstans bredvid mig. Nästan intill mig.

Marcus var den gladaste människan jag någonsin känt. Inte sådär löjligt, onödigt positiv, men sådär glad som jag kan vara. En person som alltid har insikt och förståelse för att mycket saker suger. Suger jävligt hård. Men en person som alltid valde att se på trevliga saker, positiva aspekter och hitta kanaler för ny inspiration, ny energi och ny positivitet. Den delen av Marcus kommer nog sitta i mig för alltid.

Jag var i varje fall och sa hej igår. Spontanplockade lite blommor vid Lötsjön och la vid hans, oerhört påskiga grav. Jag saknar dig, Marcus.

 












Hittat en riktigt fin låt också. Hoppas du lizznar på den! <3

25

Karolinska sjukhuset, Solna, 4 april 1989. Jag föddes.

För tolv år sedan fyllde jag 25.

Man kan alltså säga att jag snart levt en tredjedel av min förväntade livslängd.

Jag har mått hur jävla bra som helst under vissa stunder, för att varva det med att vara nedslagen och ha förlorat stora mängder hopp. Jag har tagit studieuppehåll, haft minus på bankkontot, blivit rånad med pistol, fått mitt första U, sagt farväl till personer jag älskar, sett andra bli rasister, alkoholister, drogmissbrukare, arbetslösa, hemlösa. Jag har genomgått många känslomässiga stormar och obehag. Men jag har fanemig aldrig klagat. Det var inte kul att ha en pistol riktad mot sig, men jag utsätter gärna mig själv för det igen om jag aldrig mer skulle få höra frågan om vart jag kommer ifrån i mitt eget hemland. Och om jag kunde garantera mina framtida barn samma sak. Och deras barn. Osv.

För jag bryr mig om det hela tiden. Och då menar jag exakt hela tiden. Det har kommit att uppta så pass mycket av min personlighet att mitt tidigare största intresse, fotbollen, fått ge vika. Visst älskar jag fortfarande fotboll, men jag är antirasist och feminist i första taget, fotbollsnörd i andra hand. För jag låter inte rasism, sexism, homohat, mobbning, förtryck och diskriminering stå oemotsagt. Det kan nog verkligen mina vänner bekräfta – i varje fall de jag har kvar – för jag är säker på att jag under mina år glidit ifrån många pga att de tycker jag är överdriven i min vilja att försöka göra Sverige till en bättre plats. Det här är inget brandtal om hur jävla bra jag är. Parce que, för de allra flesta är jag verkligen ingen. A faceless nobody. Men för få är jag någon. Eller något. En röst som de kanske aldrig hört förut – förhoppningsvis kanske även en inspiration – till att ta det där steget över tröskeln.

Jag vet inte när allt det här började, men jag minns distinkt hur jag kokade över en svenskalektion i högstadiet. Vi fick ett häfte med små seriestrippar och i en kallades en kolsvart karikatyr (dvs en hudfärg ingen levande människa har) för neger. Jag sa till läraren att jag vägrade detta. Vägrade läsa ordet neger i en lektionssal, i kommunal grundskola. Till svar fick jag ”neger är inte rasistiskt”. Det var nog där någonstans allt började. Sen har det bara fortsatt. Jag har börjat se de sanna orättvisorna som finns runt omkring mig. Rasismen. Objektifieringen av kvinnor och sexualiseringen av kvinnokroppar. Det fullkomligt sinnessjuka tillika fullkomligt oacceptabla, men lik förbannat fortsatt vanliga, hatet mot homosexuella. Sexualiseringen av svarta kvinnor. HBTQ-människor. Och så vidare.

Jag älskar identitetspolitik. Det visar ofta vem som är kapabel att förstå det jag alltid försökt problematisera. Varför ord och bilder inte alls är oskyldiga. Varför just ”neger” kan göra så mycket mer ont för samhället än vad folk anar. Varför Lasermannen beskrivs som serieskytt och Taimour Abdulwahab, tillika snubbelbombaren, kallas terrorist. Varför det finns ett visst sätt att prata om olika, redan marginaliserade grupper, som tillskriver de ännu mer givna egenskaper. För hur ska man annars förklara att den första frågan jag alltid får är ”vart kommer du ifrån?”, och inte ”vart jobbar du?”. Men under mina 25 år i det här landet har jag märkt att det är långt ifrån alla som håller med mig. Det är nog fler som inte gör det. Fler som tycker att rätten att få säga ”neger” är viktigare än diskussionen om dess inneboende konnotationer. Som tycker att en kvinna definieras av bröst, läppar och hår. Osv.

Det är kanske så att jag helt enkelt inte har tid att klaga på att min dator inte fungerar eller att jag inte kan ladda upp bilder på facebook från min Nokia (rekommenderas i övrigt.). Jag är idag mer upptagen än någonsin med ovan nämnda frågor. Jag tycker förvisso att Sverige har blivit bättre på att uppmärksamma olika identitetspolitiska problem såsom vithet, heteronormativitet osv. Men samtidigt har meningsmotståndarna bara glidit allt längre bort. Polariseringen är mer påtaglig än någonsin. Nelson Mandela beskrivs som våldsuppviglande terrorist, feminister som nazistiska kvinnor med orakade armhålor, LGBT-personer som pedofiler. Bägge sidornas idékomplex har någonstans nått allmängiltighet. Vilket både är konstigt, men framförallt väldigt sjukt. Jag kan dela avsky mot rasism med någon, som nästa dag säger sig hata feminister. Ja, ni förstår...

Det är i varje fall en konstig tid vi gått in i. Jag trodde länge att orättvisorna synliggjorts mer och mer, men det är ett av de största felen jag någonsin haft. Jag kan själv bli kallad för rasist när jag säger att jag inte identifierar mig som ”svensk” – fastän jag förklarar det som en produkt av folks ständiga tjat om vart jag egentligen kommer ifrån. På något sätt har den höjda toleransnivån för de som pratar om orättvisor fört med sig en ökad tolerans mot de med diametralt motsatt åsikt. Vi som menar att alla muslimer inte är terrorister, och vi som menar att muslimer likt kristna kan vara sekulära måste tolerera att ”islamiseringens främsta vapen är muslimska kvinnors livmoder” är ett legitimt motargument. 2014. I Sverige. Men så är det!

Jag är i varje fall inte bitter. Bara förvånad. Och kanske lite ledsen över att det är såhär. Jag kanske skriver ett till inlägg om 25 år – om inte Svenskarnas Parti fått regeringsställning och utvisat mig pga fel etnicitet. Förhoppningsvis har min röst då kunnat hjälpa till att förändra Sverige till den härliga, toleranta plats som så många tror att den är.

Puss och grattis till mig. 

Det är så synd att du är allierad med SD, Nima

Hej Nima,

Jag har precis läst ditt inlägg på Avpixlat. Det är förvisso saxat från din blogg men jag måste anta att det har publicerats med ditt medgivande på Avpixlat. Din text är oerhört intressant och lämnar i min mening ett bidrag som alldeles för sällan hörs. Men det som är så synd är att du låter den publiceras på Avpixlat istället för att låta den vara en berättelse fri ifrån rasismens stamplats på nätet.

För att, alldeles oavsett hur skarp din berättelse än är, så är den publicerad på en hemsida vars läsare fullkomligt skiter i ifall du är perser eller arab – så vida du inte allierar dig med dem. Detta är så synd. För vi är många som i grunden känner som du. Vi är många som känner oss marginaliserade då diskussioner om mångkultur alltför ofta handlar om islam och muslimer. Jag är för religionsfrihet och alla människors lika värde, men jag är inte muslim. Jag har inte en muslim i släkten. Men jag har en hudfärg och ett utseende som för många är synonymt med muslim. I synnerhet Avpixlats läsare.

Du har många intressanta poänger och jag har själv många vänner av iranskt påbrå som dels delar din bakgrund men även dina erfarenheter. Men när du låter din text publiceras i den värsta rasistiska pissrännan på internet så kan jag inte annat än bli besviken. Faktum är att det faktiskt är helt bisarrt att etniskt icke-svenska icke-muslimer i någon slags hypermarginaliserad bakgrund börjar närma sig SD:s idékomplex. Det är helt galet och det gör mig så ledsen. För att, käre Nima, mannen som jobbade på varvet och numera är arbetslös och tänker rösta på SD bryr sig faktiskt inte om din historia. Och han är SD:s viktigaste väljare, alldeles oavsett ifall de försöker belysa att en och annan högutbildad röstar på partiet. Såvida han inte råkar känna till ditt engagemang inom partiet så ser han på dig som ett problem och kommer kalla iranier och muslimer som samma skit. Samma cancersvulst som långsamt äter upp Sverige.

Därför blir jag så ledsen av att fler och fler personer som du kidnappas av den rasistiska rörelsen, bara för att eran gemensamma nämnare är motståndet mot politisk islam. De har aldrig upplevt det förtrycket. De har aldrig varit flyktingar. De har aldrig varit tvungna att fly ett krig och börja om från noll i ett nytt land.

Det är en overklig smolk i bägaren. En käftsmäll. 

Artikel på Avpixlat.

Inlägg på Nimas blogg.

Så förbannat douchigt kring Finland v Sverige i vanlig ordning.

Det här jävla doucheriet. Översitteriet. Nu har det hänt igen. Det är allmänt kring landslagsishockeyn det händer. Matcherna i hockey-OS och mot Finland i synnerhet. Det hände 2006 i Turin och det hände 2014 i Sotchi. Skillnaden mot 2006 i Turin mot matchen som nyss tog slut är den explosion av sociala medier som skett sedan dess. Och så naturligtvis det normaliserande av hat som skett sen dess. Hatet mot länder. Hatet mot människorna som bor där i. Hatet mot kulturen du tror dig landet har, även fast du typ aldrig varit där. Finnarna är ju så jävla bakåtsträvande, isolerade och äckliga. Och så super de som jävla svin och blir utåtagerande på fyllan.

Men kan det vara så att ishockeymatcherna mot ”lillebror” (lillebror som krigade i två separata omgångar mot Ryssland, lillebror som har varit självständigt i mindre än hundra år, lillebror som har en avsevärt bättre skola) är en av ytterst få kanaler där nationalismen får härja fritt? Har varenda svensk ett litet inneboende behov av att få vara svensk? För att, det är onekligen så det alltid kännts. Inkludering, mångkultur och ”vi gillar olika” – absolut – men någon jävla gång måste vi ju också få vara svenskar, eller hur? ”Jag är absolut inte rasist, jag har många vänner som är invandrare och skulle aldrig rösta SD, men jag är fanemig stolt svensk, och jag älskar Tre Kronor!”.

I varje fall finns det två (2) saker som går igen år efter år så fort två av de länderna som blandat sig i min ”nationalitet” möts i ishockey. Ett, i svenska medier publiceras det artiklar och krönikor som snuddar vid förlöjligande, förminskning, hat medelst finska medier får koncentrera sig på att försöka rationalisera dessa. Svensk hockeyjournalism är så förbannat nedvärderande mot finnar och det här var första gången i mitt liv som jag enbart läste på finska medier inför matchen.

Två, de få, få gångerna någon faktiskt ifrågasatt detta som en slags rasism får man en näve bisarra argument nerkörd i käften. Man ska typ inte blanda ihop hockey med politik och så är det ju bara på skoj. Typ oftast. Eller, så är det så att rasism, precis som alla diskriminerande maktordningar, kan verka för att diskriminera och hata på precis vem som helst. För att jag är så jävla trött på att bli ifrågasatt när jag säger att jag håller på Finland i ishockey. Jag har till och med fått höra ”och så undrar du varför SD växer” när jag sagt att jag gör det (iofs bara en gång). Jag växte upp under leijonat-tyranni i hemmet, och varför skulle det vara annorlunda när mamma är finsk? Jag har lärt mig att älska Leijonat utav hela mitt hjärta men jag kan ärligt talat säga att Tre Kronor mer eller mindre alltid haft ett bättre lag. Bättre spelare, tränare och ledare, förutsättningar och en längre tradition. Jag har inget emot Tre Kronor och det finns många spelare jag gillar. Men hur mycket adrenalin det nu ändå finns i matcherna står jag inte och ifrågasätter varför folk håller på dem. Och här är det väl även läge att understryka att det är precis lika risigt med finnar som tycker att svenskar är bögar (orkar inte förklara ytterligare hur sjukt det är att "bög" är ett skällsord, men ni förstår gisten). 

Men det är nog en komplexitet väldigt få förstår sig på. En sak är dock säker, vilket är att den rasism och det hat som vädras i samband med att 3kr möter Leijonat är precis lika irrationell som all sorts rasism. Den bygger på att förminska en hel nation och dess invånare baserat på skev världsbild (eller "nordenbild"), förutfattade meningar och framförallt översitteri. Glöm inte bort att man efter kriget i Sverige kunde bygga ishall efter ishall och lägga fokus på att göra ett redan nöjt folk ännu nöjdare, medans man i Finland försökte bygga upp ett ganska fattigt land i spillror. Som Sverige inte deltog i. 

Så, seri-fucking-öst; "Lillebror". Really? 

Tre kronor vann i varje fall matchen, och hatten av, de var det bättre laget. 

Läs också: Hej då, lillebror (ilta-sanomat)

Strukturell rasism?

Har precis läst hur avpixlat länkar till Bawar Ismails artikel om att Sverige inte alls styrs av rasistiska strukturer. Det är alltid intressant att se hur Avpixlat emellanåt omfamnar vissa skribenter med invandrarbakgrund som tycker att antirasismen spårat ur. Men det som i sammanhanget är så roligt är att det är just här ”vi” ofta står. Alltså vi som alltid omtalas som ett ”ni” eller ett ”dom”. Vi som enligt vissa absolut är svenska och enligt andra aldrig kan bli det.

Ismails text innehåller mycket intressant. Ibland kan jag känna att antirasismen faktiskt har spårat ur. Varför företräds jag av människor som aldrig fått sin etnicitet eller nationalitet ifrågasatt? Hur kan de viktigaste redskapen i att försöka skapa ett jämställt samhälle vara sociala medier och stora kampanjer i kvällspressen?

Min historia är absolut ingen snyfthistoria. Men det är en historia som många av mina vänner delar. Vi är i en skugga, bakom hashtags, Avpixlat, Expo, partipolitik och kvällspress. Och något som ingen verkar fatta är att vi börjar bli jävligt många nu. Jävligt många och jävligt trötta. Alltså, vi som är utbildade, har arbete, har massvis med etniskt svenska vänner vi älskar, inte finns med i belastningsregistret, talar flytande svenska och på alla sätt och vis är ”inne” i samhället. Är det synd om oss? Nej. Men vi har en plats i samhället som väldigt få verkar känna till.

Jag får min etnicitet och nationalitet ifrågasatt precis hela tiden. På frågan ”vart kommer du ifrån?” räcker det inte med att jag svarar att jag är född i Solna. Det är inte förens jag berättar att pappa är ifrån Etiopien som många reagerar. I vissas ögon är jag Etiopier fastän jag bott i Sverige i 24 år. Hur kan jag, med samma logik som säger att jag inte kan vara ”riktigt” svensk för att jag är brun, bli Etiopier fastän jag aldrig bott där? Hur förklarar Ismail, och alla andra som tycker att den antirasistiska debatten spårat ur, detta?

Jag har ofta varit pigg på att försöka förklara detta på olika sätt men numera är jag bara förvirrad. Förvirrad och jävligt trött. Därför tog jag beslutet att för några år sedan helt och hållet sluta kalla mig för svensk och sluta kämpa för den diskussionen. Bisarrt nog blir jag även bestraffad av detta! Då är jag plötsligt anledningen till att Sverigedemokrater ökar i opinionsmätningar. Folk kan hålla diskussioner om min etnicitet och min ”svenskhet” i timmar, komma fram till helt olika saker och slutsatser, men viktigast av allt verkar alltid vara att jag aldrig får bestämma själv.

Och min specifika situation gör det inte lättare heller. Pappa från Etiopien och mamma från Finland. Redan här börjar vissa människor blöda näsblod, för att (och håller ni i hatten nu?) om vi nu ska prata om nationalitet i form av någon skala känner jag mig betydligt mer finsk. Jag har varit i Finland varje år sen jag var noll, pratar flytande finska och håller alltid på Finland i hockey (och fotboll för den delen). För vissa människor är detta provocerande. Visst kan jag bli svensk, men då kan jag ju absolut inte hålla på Finland i hockey, för att som alla vet så är min svenskhet återkallelig. Och nu när jag inte längre vill ha svenskheten bedöms jag som nästan värdelös i debatten.

De som hängt med ända hit kanske då börjar undra om jag har någon vettig lösning på dessa problem. De får ju tydligen inte vara strukturella för då är jag bara ännu en löjlig vänsterfåne som vägrar se de sanna problemen. Det får inte heller vara så att jag pratar för mycket om priviligerade, vita svenskar för då är jag ju rasist tillbaka. Om jag går omkring och säger till exakt alla att jag är svensk så upprör jag de som tycker att min svenskhet faller på mina etiopiska inslag. Säger jag att jag inte alls är svensk så överger jag dom som kämpar för inkludering.

Det folk inte begriper är att jag, likt du, föddes till den här världen utan något baggage. Men när jag ifrån lärare, kollegor, personer på krogen, vänner (som ofta inte menar något illa), flickvänner, fotbollstränare, säkerhetspersonal på flygplatser etc bedömts utifrån min brist på svenskhet har något hänt. Även fast jag kanske kämpat för frågan lite mer än andra har jag tillslut kommit till den punkt då jag helt enkelt inte intresserar mig för frågan. Jag köper inte utgångspunkten till frågan vilket gör att jag inte vill diskutera den. Även fast jag inte heller får vara statslös ifred så är det här så bra det kan bli. It’s not perfect but I’ll take it.

Så har då antirasismen spårat ur? Nej. Den antirasistiska debatten har inte spårat ur, utan är bara skev. Den siktar fel och därför träffar den fel. Å ena handen finns Avpixlat och Sverigedemokraterna vars råmärken för svenskhet är glasklara och jättesnäva. I sak kan jag accepteras som svensk, men då måste jag sätta upp bonader på väggarna (jag vet, wtf?) och noggrant balansera potatis, sill, Janssons frestelse (skitskarrigt), köttbullar och prinskorv på julbordstallriken. Dessa råmärken exkluderar i princip väldigt många etniska svenskar också, men hamnar jag utanför dessa så ska jag enligt vissa åka hem. Hem till Etiopien där jag aldrig bott.

Och justja, jag får absolut inte vara muslim heller. Vilket jag inte är.

Och å andra sidan så finns det ett par olika lag. Det finns plattformar som bedriver en strukturerad antirasistisk kamp som ofta återger en bild av föregående falang som tokrassar. Vilket vissa utav dom är. Men så finns det även dom som var blixtsnabba att anamma ”Vi gillar olika”, ”hen” och andra markörer för mångfald. De gör ofta det för att det är coolt och hip, inte för att de faktiskt bryr sig. Zlatan, som tjänar dubbelt så mycket som hela Sverige omsätter, är tydligen ett praktexempel på god mångfald.

Så, ”strukturell rasism” kanske inte är rätt sätt att beskriva det. Eller så är det så att det begreppet är nästa på tur att dras genom smutsen likt ”feminism”. Oavsett vilket så är Sverige i varje fall besatt av etnicitet. Som jag en gång sa, ”hur blattarna är jag svenne, hos svennarna är jag blatte”. Det är i varje fall så jävla svårt att bara låta mig vara den jag är utan att blanda in mitt påbrå och detta är ett resultat av att det finns en besatthet av hudfärg i Sverige. Men denna besatthet får man ogärna tala om för att i Sverige så spelar hudfärg ingen roll, som det så fint heter. 

Läs också: Samhället styrs inte av rasistiska strukturer (Avpixlat)