Så förbannat douchigt kring Finland v Sverige i vanlig ordning.

Det här jävla doucheriet. Översitteriet. Nu har det hänt igen. Det är allmänt kring landslagsishockeyn det händer. Matcherna i hockey-OS och mot Finland i synnerhet. Det hände 2006 i Turin och det hände 2014 i Sotchi. Skillnaden mot 2006 i Turin mot matchen som nyss tog slut är den explosion av sociala medier som skett sedan dess. Och så naturligtvis det normaliserande av hat som skett sen dess. Hatet mot länder. Hatet mot människorna som bor där i. Hatet mot kulturen du tror dig landet har, även fast du typ aldrig varit där. Finnarna är ju så jävla bakåtsträvande, isolerade och äckliga. Och så super de som jävla svin och blir utåtagerande på fyllan.

Men kan det vara så att ishockeymatcherna mot ”lillebror” (lillebror som krigade i två separata omgångar mot Ryssland, lillebror som har varit självständigt i mindre än hundra år, lillebror som har en avsevärt bättre skola) är en av ytterst få kanaler där nationalismen får härja fritt? Har varenda svensk ett litet inneboende behov av att få vara svensk? För att, det är onekligen så det alltid kännts. Inkludering, mångkultur och ”vi gillar olika” – absolut – men någon jävla gång måste vi ju också få vara svenskar, eller hur? ”Jag är absolut inte rasist, jag har många vänner som är invandrare och skulle aldrig rösta SD, men jag är fanemig stolt svensk, och jag älskar Tre Kronor!”.

I varje fall finns det två (2) saker som går igen år efter år så fort två av de länderna som blandat sig i min ”nationalitet” möts i ishockey. Ett, i svenska medier publiceras det artiklar och krönikor som snuddar vid förlöjligande, förminskning, hat medelst finska medier får koncentrera sig på att försöka rationalisera dessa. Svensk hockeyjournalism är så förbannat nedvärderande mot finnar och det här var första gången i mitt liv som jag enbart läste på finska medier inför matchen.

Två, de få, få gångerna någon faktiskt ifrågasatt detta som en slags rasism får man en näve bisarra argument nerkörd i käften. Man ska typ inte blanda ihop hockey med politik och så är det ju bara på skoj. Typ oftast. Eller, så är det så att rasism, precis som alla diskriminerande maktordningar, kan verka för att diskriminera och hata på precis vem som helst. För att jag är så jävla trött på att bli ifrågasatt när jag säger att jag håller på Finland i ishockey. Jag har till och med fått höra ”och så undrar du varför SD växer” när jag sagt att jag gör det (iofs bara en gång). Jag växte upp under leijonat-tyranni i hemmet, och varför skulle det vara annorlunda när mamma är finsk? Jag har lärt mig att älska Leijonat utav hela mitt hjärta men jag kan ärligt talat säga att Tre Kronor mer eller mindre alltid haft ett bättre lag. Bättre spelare, tränare och ledare, förutsättningar och en längre tradition. Jag har inget emot Tre Kronor och det finns många spelare jag gillar. Men hur mycket adrenalin det nu ändå finns i matcherna står jag inte och ifrågasätter varför folk håller på dem. Och här är det väl även läge att understryka att det är precis lika risigt med finnar som tycker att svenskar är bögar (orkar inte förklara ytterligare hur sjukt det är att "bög" är ett skällsord, men ni förstår gisten). 

Men det är nog en komplexitet väldigt få förstår sig på. En sak är dock säker, vilket är att den rasism och det hat som vädras i samband med att 3kr möter Leijonat är precis lika irrationell som all sorts rasism. Den bygger på att förminska en hel nation och dess invånare baserat på skev världsbild (eller "nordenbild"), förutfattade meningar och framförallt översitteri. Glöm inte bort att man efter kriget i Sverige kunde bygga ishall efter ishall och lägga fokus på att göra ett redan nöjt folk ännu nöjdare, medans man i Finland försökte bygga upp ett ganska fattigt land i spillror. Som Sverige inte deltog i. 

Så, seri-fucking-öst; "Lillebror". Really? 

Tre kronor vann i varje fall matchen, och hatten av, de var det bättre laget. 

Läs också: Hej då, lillebror (ilta-sanomat)

Strukturell rasism?

Har precis läst hur avpixlat länkar till Bawar Ismails artikel om att Sverige inte alls styrs av rasistiska strukturer. Det är alltid intressant att se hur Avpixlat emellanåt omfamnar vissa skribenter med invandrarbakgrund som tycker att antirasismen spårat ur. Men det som i sammanhanget är så roligt är att det är just här ”vi” ofta står. Alltså vi som alltid omtalas som ett ”ni” eller ett ”dom”. Vi som enligt vissa absolut är svenska och enligt andra aldrig kan bli det.

Ismails text innehåller mycket intressant. Ibland kan jag känna att antirasismen faktiskt har spårat ur. Varför företräds jag av människor som aldrig fått sin etnicitet eller nationalitet ifrågasatt? Hur kan de viktigaste redskapen i att försöka skapa ett jämställt samhälle vara sociala medier och stora kampanjer i kvällspressen?

Min historia är absolut ingen snyfthistoria. Men det är en historia som många av mina vänner delar. Vi är i en skugga, bakom hashtags, Avpixlat, Expo, partipolitik och kvällspress. Och något som ingen verkar fatta är att vi börjar bli jävligt många nu. Jävligt många och jävligt trötta. Alltså, vi som är utbildade, har arbete, har massvis med etniskt svenska vänner vi älskar, inte finns med i belastningsregistret, talar flytande svenska och på alla sätt och vis är ”inne” i samhället. Är det synd om oss? Nej. Men vi har en plats i samhället som väldigt få verkar känna till.

Jag får min etnicitet och nationalitet ifrågasatt precis hela tiden. På frågan ”vart kommer du ifrån?” räcker det inte med att jag svarar att jag är född i Solna. Det är inte förens jag berättar att pappa är ifrån Etiopien som många reagerar. I vissas ögon är jag Etiopier fastän jag bott i Sverige i 24 år. Hur kan jag, med samma logik som säger att jag inte kan vara ”riktigt” svensk för att jag är brun, bli Etiopier fastän jag aldrig bott där? Hur förklarar Ismail, och alla andra som tycker att den antirasistiska debatten spårat ur, detta?

Jag har ofta varit pigg på att försöka förklara detta på olika sätt men numera är jag bara förvirrad. Förvirrad och jävligt trött. Därför tog jag beslutet att för några år sedan helt och hållet sluta kalla mig för svensk och sluta kämpa för den diskussionen. Bisarrt nog blir jag även bestraffad av detta! Då är jag plötsligt anledningen till att Sverigedemokrater ökar i opinionsmätningar. Folk kan hålla diskussioner om min etnicitet och min ”svenskhet” i timmar, komma fram till helt olika saker och slutsatser, men viktigast av allt verkar alltid vara att jag aldrig får bestämma själv.

Och min specifika situation gör det inte lättare heller. Pappa från Etiopien och mamma från Finland. Redan här börjar vissa människor blöda näsblod, för att (och håller ni i hatten nu?) om vi nu ska prata om nationalitet i form av någon skala känner jag mig betydligt mer finsk. Jag har varit i Finland varje år sen jag var noll, pratar flytande finska och håller alltid på Finland i hockey (och fotboll för den delen). För vissa människor är detta provocerande. Visst kan jag bli svensk, men då kan jag ju absolut inte hålla på Finland i hockey, för att som alla vet så är min svenskhet återkallelig. Och nu när jag inte längre vill ha svenskheten bedöms jag som nästan värdelös i debatten.

De som hängt med ända hit kanske då börjar undra om jag har någon vettig lösning på dessa problem. De får ju tydligen inte vara strukturella för då är jag bara ännu en löjlig vänsterfåne som vägrar se de sanna problemen. Det får inte heller vara så att jag pratar för mycket om priviligerade, vita svenskar för då är jag ju rasist tillbaka. Om jag går omkring och säger till exakt alla att jag är svensk så upprör jag de som tycker att min svenskhet faller på mina etiopiska inslag. Säger jag att jag inte alls är svensk så överger jag dom som kämpar för inkludering.

Det folk inte begriper är att jag, likt du, föddes till den här världen utan något baggage. Men när jag ifrån lärare, kollegor, personer på krogen, vänner (som ofta inte menar något illa), flickvänner, fotbollstränare, säkerhetspersonal på flygplatser etc bedömts utifrån min brist på svenskhet har något hänt. Även fast jag kanske kämpat för frågan lite mer än andra har jag tillslut kommit till den punkt då jag helt enkelt inte intresserar mig för frågan. Jag köper inte utgångspunkten till frågan vilket gör att jag inte vill diskutera den. Även fast jag inte heller får vara statslös ifred så är det här så bra det kan bli. It’s not perfect but I’ll take it.

Så har då antirasismen spårat ur? Nej. Den antirasistiska debatten har inte spårat ur, utan är bara skev. Den siktar fel och därför träffar den fel. Å ena handen finns Avpixlat och Sverigedemokraterna vars råmärken för svenskhet är glasklara och jättesnäva. I sak kan jag accepteras som svensk, men då måste jag sätta upp bonader på väggarna (jag vet, wtf?) och noggrant balansera potatis, sill, Janssons frestelse (skitskarrigt), köttbullar och prinskorv på julbordstallriken. Dessa råmärken exkluderar i princip väldigt många etniska svenskar också, men hamnar jag utanför dessa så ska jag enligt vissa åka hem. Hem till Etiopien där jag aldrig bott.

Och justja, jag får absolut inte vara muslim heller. Vilket jag inte är.

Och å andra sidan så finns det ett par olika lag. Det finns plattformar som bedriver en strukturerad antirasistisk kamp som ofta återger en bild av föregående falang som tokrassar. Vilket vissa utav dom är. Men så finns det även dom som var blixtsnabba att anamma ”Vi gillar olika”, ”hen” och andra markörer för mångfald. De gör ofta det för att det är coolt och hip, inte för att de faktiskt bryr sig. Zlatan, som tjänar dubbelt så mycket som hela Sverige omsätter, är tydligen ett praktexempel på god mångfald.

Så, ”strukturell rasism” kanske inte är rätt sätt att beskriva det. Eller så är det så att det begreppet är nästa på tur att dras genom smutsen likt ”feminism”. Oavsett vilket så är Sverige i varje fall besatt av etnicitet. Som jag en gång sa, ”hur blattarna är jag svenne, hos svennarna är jag blatte”. Det är i varje fall så jävla svårt att bara låta mig vara den jag är utan att blanda in mitt påbrå och detta är ett resultat av att det finns en besatthet av hudfärg i Sverige. Men denna besatthet får man ogärna tala om för att i Sverige så spelar hudfärg ingen roll, som det så fint heter. 

Läs också: Samhället styrs inte av rasistiska strukturer (Avpixlat)