Should I stay or should I go?

Mulling it over.
Thinking about whether to stay or GTFO here.
When everything is set all you're left with is you and your thoughts. Every single though. A maddening shroud yet still, somehow, peace and quiet. Solitude.
Maybe I should just do it. And never look back. Get back to the roots.
Or at least get away from all of this. For a while. Gain some perspective.

The now-or-never-feeling is weird. But I guess it's weird for a reason.

It is literally now or never.

We'll see.

En vän, en energi, en kärlek

Ibland går jag in i ganska mörka perioder. Det kanske inte är så konstigt dock. Jag förlorade en av mina bästa vänner i höstas och det har inte gått en dag utan att jag tänker på honom. Förra månaden förlorade min moster kampen mot alla sina sjukdomar, 52 år gammal. Däremellan gick en barndomsvän bort i cancer. Det har varit jävligt. Jag har verkligen kunnat må sämst.

Men inget av det här handlar om mig. Det handlar om tre av världens absolut finaste människor - som alla borde finnas kvar idag - och det här är så jobbigt att tänka på. I synnerhet Marcus, som jag stod så sjukt nära. Vi gick gymnasiet tillsammans. Och som med mycket här i livet så inser jag inte fören nu, åtta månader efter hans bortgång, hur mycket jag saknar honom. Inte för att det tog åtta månader, det tog nog inte ens åtta sekunder efter att jag fick beskedet för mig att inse det.

Men nu sitter jag här och bara undrar. Vart är den finaste själen? Vart är hans energi, medvetenade och ande? Marcus omgavs av ett lager av värme och glädje. Vart är det? Vart sitter medvetandet, själen, energin? Jag är så jävla övertygad om att den inte är borta att jag faktiskt tror mig kunna ha med mig Marcus i allt jag gör. Klara av skolan, hämta mod till att berätta för någon tjej att jag gillar henne, njuta av underbara dagar och situationer, osv. Han är här någonstans bredvid mig. Nästan intill mig.

Marcus var den gladaste människan jag någonsin känt. Inte sådär löjligt, onödigt positiv, men sådär glad som jag kan vara. En person som alltid har insikt och förståelse för att mycket saker suger. Suger jävligt hård. Men en person som alltid valde att se på trevliga saker, positiva aspekter och hitta kanaler för ny inspiration, ny energi och ny positivitet. Den delen av Marcus kommer nog sitta i mig för alltid.

Jag var i varje fall och sa hej igår. Spontanplockade lite blommor vid Lötsjön och la vid hans, oerhört påskiga grav. Jag saknar dig, Marcus.

 












Hittat en riktigt fin låt också. Hoppas du lizznar på den! <3

25

Karolinska sjukhuset, Solna, 4 april 1989. Jag föddes.

För tolv år sedan fyllde jag 25.

Man kan alltså säga att jag snart levt en tredjedel av min förväntade livslängd.

Jag har mått hur jävla bra som helst under vissa stunder, för att varva det med att vara nedslagen och ha förlorat stora mängder hopp. Jag har tagit studieuppehåll, haft minus på bankkontot, blivit rånad med pistol, fått mitt första U, sagt farväl till personer jag älskar, sett andra bli rasister, alkoholister, drogmissbrukare, arbetslösa, hemlösa. Jag har genomgått många känslomässiga stormar och obehag. Men jag har fanemig aldrig klagat. Det var inte kul att ha en pistol riktad mot sig, men jag utsätter gärna mig själv för det igen om jag aldrig mer skulle få höra frågan om vart jag kommer ifrån i mitt eget hemland. Och om jag kunde garantera mina framtida barn samma sak. Och deras barn. Osv.

För jag bryr mig om det hela tiden. Och då menar jag exakt hela tiden. Det har kommit att uppta så pass mycket av min personlighet att mitt tidigare största intresse, fotbollen, fått ge vika. Visst älskar jag fortfarande fotboll, men jag är antirasist och feminist i första taget, fotbollsnörd i andra hand. För jag låter inte rasism, sexism, homohat, mobbning, förtryck och diskriminering stå oemotsagt. Det kan nog verkligen mina vänner bekräfta – i varje fall de jag har kvar – för jag är säker på att jag under mina år glidit ifrån många pga att de tycker jag är överdriven i min vilja att försöka göra Sverige till en bättre plats. Det här är inget brandtal om hur jävla bra jag är. Parce que, för de allra flesta är jag verkligen ingen. A faceless nobody. Men för få är jag någon. Eller något. En röst som de kanske aldrig hört förut – förhoppningsvis kanske även en inspiration – till att ta det där steget över tröskeln.

Jag vet inte när allt det här började, men jag minns distinkt hur jag kokade över en svenskalektion i högstadiet. Vi fick ett häfte med små seriestrippar och i en kallades en kolsvart karikatyr (dvs en hudfärg ingen levande människa har) för neger. Jag sa till läraren att jag vägrade detta. Vägrade läsa ordet neger i en lektionssal, i kommunal grundskola. Till svar fick jag ”neger är inte rasistiskt”. Det var nog där någonstans allt började. Sen har det bara fortsatt. Jag har börjat se de sanna orättvisorna som finns runt omkring mig. Rasismen. Objektifieringen av kvinnor och sexualiseringen av kvinnokroppar. Det fullkomligt sinnessjuka tillika fullkomligt oacceptabla, men lik förbannat fortsatt vanliga, hatet mot homosexuella. Sexualiseringen av svarta kvinnor. HBTQ-människor. Och så vidare.

Jag älskar identitetspolitik. Det visar ofta vem som är kapabel att förstå det jag alltid försökt problematisera. Varför ord och bilder inte alls är oskyldiga. Varför just ”neger” kan göra så mycket mer ont för samhället än vad folk anar. Varför Lasermannen beskrivs som serieskytt och Taimour Abdulwahab, tillika snubbelbombaren, kallas terrorist. Varför det finns ett visst sätt att prata om olika, redan marginaliserade grupper, som tillskriver de ännu mer givna egenskaper. För hur ska man annars förklara att den första frågan jag alltid får är ”vart kommer du ifrån?”, och inte ”vart jobbar du?”. Men under mina 25 år i det här landet har jag märkt att det är långt ifrån alla som håller med mig. Det är nog fler som inte gör det. Fler som tycker att rätten att få säga ”neger” är viktigare än diskussionen om dess inneboende konnotationer. Som tycker att en kvinna definieras av bröst, läppar och hår. Osv.

Det är kanske så att jag helt enkelt inte har tid att klaga på att min dator inte fungerar eller att jag inte kan ladda upp bilder på facebook från min Nokia (rekommenderas i övrigt.). Jag är idag mer upptagen än någonsin med ovan nämnda frågor. Jag tycker förvisso att Sverige har blivit bättre på att uppmärksamma olika identitetspolitiska problem såsom vithet, heteronormativitet osv. Men samtidigt har meningsmotståndarna bara glidit allt längre bort. Polariseringen är mer påtaglig än någonsin. Nelson Mandela beskrivs som våldsuppviglande terrorist, feminister som nazistiska kvinnor med orakade armhålor, LGBT-personer som pedofiler. Bägge sidornas idékomplex har någonstans nått allmängiltighet. Vilket både är konstigt, men framförallt väldigt sjukt. Jag kan dela avsky mot rasism med någon, som nästa dag säger sig hata feminister. Ja, ni förstår...

Det är i varje fall en konstig tid vi gått in i. Jag trodde länge att orättvisorna synliggjorts mer och mer, men det är ett av de största felen jag någonsin haft. Jag kan själv bli kallad för rasist när jag säger att jag inte identifierar mig som ”svensk” – fastän jag förklarar det som en produkt av folks ständiga tjat om vart jag egentligen kommer ifrån. På något sätt har den höjda toleransnivån för de som pratar om orättvisor fört med sig en ökad tolerans mot de med diametralt motsatt åsikt. Vi som menar att alla muslimer inte är terrorister, och vi som menar att muslimer likt kristna kan vara sekulära måste tolerera att ”islamiseringens främsta vapen är muslimska kvinnors livmoder” är ett legitimt motargument. 2014. I Sverige. Men så är det!

Jag är i varje fall inte bitter. Bara förvånad. Och kanske lite ledsen över att det är såhär. Jag kanske skriver ett till inlägg om 25 år – om inte Svenskarnas Parti fått regeringsställning och utvisat mig pga fel etnicitet. Förhoppningsvis har min röst då kunnat hjälpa till att förändra Sverige till den härliga, toleranta plats som så många tror att den är.

Puss och grattis till mig.