Karolinska sjukhuset, Solna, 4 april 1989. Jag
föddes.
För tolv år sedan fyllde jag 25.
Man kan alltså säga att jag snart levt en
tredjedel av min förväntade livslängd.
Jag har mått hur jävla bra som helst under vissa
stunder, för att varva det med att vara nedslagen och ha förlorat stora mängder
hopp. Jag har tagit studieuppehåll, haft minus på bankkontot, blivit rånad med
pistol, fått mitt första U, sagt farväl till personer jag älskar, sett andra
bli rasister, alkoholister, drogmissbrukare, arbetslösa, hemlösa. Jag har
genomgått många känslomässiga stormar och obehag. Men jag har fanemig aldrig
klagat. Det var inte kul att ha en pistol riktad mot sig, men jag utsätter
gärna mig själv för det igen om jag aldrig mer skulle få höra frågan om vart
jag kommer ifrån i mitt eget hemland. Och om jag kunde garantera mina framtida
barn samma sak. Och deras barn. Osv.
För jag bryr mig om det hela tiden. Och då
menar jag exakt hela tiden. Det har kommit att uppta så pass mycket av min
personlighet att mitt tidigare största intresse, fotbollen, fått ge vika. Visst
älskar jag fortfarande fotboll, men jag är antirasist och feminist i första
taget, fotbollsnörd i andra hand. För jag låter inte rasism, sexism, homohat,
mobbning, förtryck och diskriminering stå oemotsagt. Det kan nog verkligen mina
vänner bekräfta – i varje fall de jag har kvar – för jag är säker på att jag
under mina år glidit ifrån många pga att de tycker jag är överdriven i min
vilja att försöka göra Sverige till en bättre plats. Det här är inget brandtal
om hur jävla bra jag är. Parce que, för de allra flesta är jag verkligen ingen.
A faceless nobody. Men för få är jag någon. Eller något. En röst som de kanske
aldrig hört förut – förhoppningsvis kanske även en inspiration – till att ta
det där steget över tröskeln.
Jag vet inte när allt det här började, men
jag minns distinkt hur jag kokade över en svenskalektion i högstadiet. Vi fick
ett häfte med små seriestrippar och i en kallades en kolsvart karikatyr (dvs en
hudfärg ingen levande människa har) för neger. Jag sa till läraren att jag
vägrade detta. Vägrade läsa ordet neger i en lektionssal, i kommunal grundskola.
Till svar fick jag ”neger är inte rasistiskt”. Det var nog där någonstans allt
började. Sen har det bara fortsatt. Jag har börjat se de sanna orättvisorna som
finns runt omkring mig. Rasismen. Objektifieringen av kvinnor och sexualiseringen
av kvinnokroppar. Det fullkomligt sinnessjuka tillika fullkomligt oacceptabla,
men lik förbannat fortsatt vanliga, hatet mot homosexuella. Sexualiseringen av
svarta kvinnor. HBTQ-människor. Och så vidare.
Jag älskar identitetspolitik. Det visar
ofta vem som är kapabel att förstå det jag alltid försökt problematisera. Varför
ord och bilder inte alls är oskyldiga. Varför just ”neger” kan göra så mycket
mer ont för samhället än vad folk anar. Varför Lasermannen beskrivs som
serieskytt och Taimour Abdulwahab, tillika snubbelbombaren, kallas terrorist. Varför
det finns ett visst sätt att prata om olika, redan marginaliserade grupper, som
tillskriver de ännu mer givna egenskaper. För hur ska man annars förklara att
den första frågan jag alltid får är ”vart kommer du ifrån?”, och inte ”vart
jobbar du?”. Men under mina 25 år i det här landet har jag märkt att det är
långt ifrån alla som håller med mig. Det är nog fler som inte gör det. Fler som
tycker att rätten att få säga ”neger” är viktigare än diskussionen om dess
inneboende konnotationer. Som tycker att en kvinna definieras av bröst, läppar
och hår. Osv.
Det är kanske så att jag helt enkelt inte
har tid att klaga på att min dator inte fungerar eller att jag inte kan ladda
upp bilder på facebook från min Nokia (rekommenderas i övrigt.). Jag är idag
mer upptagen än någonsin med ovan nämnda frågor. Jag tycker förvisso att
Sverige har blivit bättre på att uppmärksamma olika identitetspolitiska problem
såsom vithet, heteronormativitet osv. Men samtidigt har meningsmotståndarna
bara glidit allt längre bort. Polariseringen är mer påtaglig än någonsin. Nelson
Mandela beskrivs som våldsuppviglande terrorist, feminister som nazistiska
kvinnor med orakade armhålor, LGBT-personer som pedofiler. Bägge sidornas
idékomplex har någonstans nått allmängiltighet. Vilket både är konstigt, men
framförallt väldigt sjukt. Jag kan dela avsky mot rasism med någon, som nästa
dag säger sig hata feminister. Ja, ni förstår...
Det är i varje fall en konstig tid vi gått
in i. Jag trodde länge att orättvisorna synliggjorts mer och mer, men det är
ett av de största felen jag någonsin haft. Jag kan själv bli kallad för rasist
när jag säger att jag inte identifierar mig som ”svensk” – fastän jag förklarar
det som en produkt av folks ständiga tjat om vart jag egentligen kommer ifrån. På
något sätt har den höjda toleransnivån för de som pratar om orättvisor fört med
sig en ökad tolerans mot de med diametralt motsatt åsikt. Vi som menar att alla
muslimer inte är terrorister, och vi som menar att muslimer likt kristna kan
vara sekulära måste tolerera att ”islamiseringens främsta vapen är muslimska
kvinnors livmoder” är ett legitimt motargument. 2014. I Sverige. Men så är det!
Jag är i varje fall inte bitter. Bara
förvånad. Och kanske lite ledsen över att det är såhär. Jag kanske skriver ett
till inlägg om 25 år – om inte Svenskarnas Parti fått regeringsställning och
utvisat mig pga fel etnicitet. Förhoppningsvis har min röst då kunnat hjälpa
till att förändra Sverige till den härliga, toleranta plats som så många tror
att den är.
Puss och grattis till mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar