Men inget av det här handlar om mig. Det handlar om tre av världens absolut finaste människor - som alla borde finnas kvar idag - och det här är så jobbigt att tänka på. I synnerhet Marcus, som jag stod så sjukt nära. Vi gick gymnasiet tillsammans. Och som med mycket här i livet så inser jag inte fören nu, åtta månader efter hans bortgång, hur mycket jag saknar honom. Inte för att det tog åtta månader, det tog nog inte ens åtta sekunder efter att jag fick beskedet för mig att inse det.
Men nu sitter jag här och bara undrar. Vart är den finaste själen? Vart är hans energi, medvetenade och ande? Marcus omgavs av ett lager av värme och glädje. Vart är det? Vart sitter medvetandet, själen, energin? Jag är så jävla övertygad om att den inte är borta att jag faktiskt tror mig kunna ha med mig Marcus i allt jag gör. Klara av skolan, hämta mod till att berätta för någon tjej att jag gillar henne, njuta av underbara dagar och situationer, osv. Han är här någonstans bredvid mig. Nästan intill mig.
Marcus var den gladaste människan jag någonsin känt. Inte sådär löjligt, onödigt positiv, men sådär glad som jag kan vara. En person som alltid har insikt och förståelse för att mycket saker suger. Suger jävligt hård. Men en person som alltid valde att se på trevliga saker, positiva aspekter och hitta kanaler för ny inspiration, ny energi och ny positivitet. Den delen av Marcus kommer nog sitta i mig för alltid.
Jag var i varje fall och sa hej igår. Spontanplockade lite blommor vid Lötsjön och la vid hans, oerhört påskiga grav. Jag saknar dig, Marcus.
Hittat en riktigt fin låt också. Hoppas du lizznar på den! <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar