Det är intressant, för utgångspunkten tycks mer och mer handla om hur motdemonstranter och meningsmotståndare till rasistisk progaganda bara skulle gynna SD. Jag har med andra ord bara mig själv att skylla att rasismen underblåses, normaliseras och ökar. Detta är ett så befängt och historielöst resonemang att det kryper i kroppen på mig. Det är ett resonemang som tar sin utgångspunkt i en sverigedemokratisk suveränitet i frågor som rör invandring och integration.Vidare är det ett resonemang som vittnar om att Sverige låtit SD sätta agendan helt i ovan nämnda frågor.
Det fanns en tid då jag undrade över vad som skulle hända den dag då Sverigedemokraterna anskaffat denna suveränitet, denna status. Ett parti som är helt untouchable. Den dagen är redan kommen, och eftersmaken är riktigt jävla unken. Det offentliga samtalets yttre gränser har långsamt tänjts på och SD har mer och mer börjat ses på som en samling människor det faktiskt är rätt synd om. Nedriven rasistisk propaganda är, för oroväckande många, att likställa med att faktiskt sprida rasism.
...
Men det här är självklart ingenting som bara uppstått ur ingenstans. Det finns ett direkt orsakssamband mellan villrådigheten, passiviteten och naiviteten kring samtalet om rasism och SD:s roll som totala martyrer i Svensk politik. Det har sin grund i en total ovilja att tillgodose minoriteters röster i offentligheten. Det har sin grund i en svensk självgodhet, en självglorifierande och totalt verklighetsfrånvänd föreställning om landets egna historia och samtid som helt fri från rasism. Stämplade judiska pass, nekandet av tillträde in i riket för danska judar under andra världskriget och välkomnandet av Hitler under dito, rasbiologiska institut, tjugotals mord med rasistiska och nazistiska förtecken m.m. har på något outgrundligt sätt inte blivit ett inslag i Svensk historia. Detta är insatser som hade varit nödvändiga för länge sedan, men vars frånvaro gjort att rasismen normaliserats.
Bilden av rasism i Sverige som någon marginaliserad ytterlighet är vad som skadat samtalet allra mest. Terrorister är, och kommer alltid förbli, människor som heter Taimour Abdulwahab och inte John Ausonius, Lars Tingström eller Peter Mangs. Satir som sparkar nedåt, kortspel som ironiskt nog heter n*ger/president, förminskande och rasistiska skämt om svarta och muslimer viftas bort och problematiseras aldrig. En växande afrofobi negligeras medelst rätten att få använda n-ordet har blivit en kamp om yttrandefrihet, och de som anser detta vara rasistiskt är ju bara "kränkta". Rapporter och forskning som gång på gång visar på att EU-migranter inte är organiserade i ligor viftas bort, och diskussionen placeras istället vid huruvida det är jobbigt att se tiggande människor på gatan. Fördomar och myter har armbågat sig in i samtalet på bekostnad av att kvinnan som valt tiggande före prostitution avhumaniserats. Vår rätt att slippa se människor som har det helt overkligt tufft är det viktigaste.
Och i och med att de som är immuna mot att drabbas av rasistiskt förtryck har fått företrädet att tolka vad som är rasism och inte, är det inte så märkligt att folk bär på åsikten att det helt enkelt inte finns någon rasism i Sverige. Rasism är ju hemskt. Men det är också en företeelse som inte finns i Sverige. Så kanske är det inte märkligt att det skapats ett klimat där majoriteten tillåts skylla sina egna och samhällets tillkortakommanden på minoriteter. Kanske är det trots allt inte särskilt märkligt att SD företräder mig som stockholmare och ursäktar sig över tiggare och invandrare i mitt namn. Kanske är det inte så konstigt att turister i Stockholm tror att det här är en stad där vi hatar invandrare. Vi har trots allt aldrig riktigt lyckats varna om hur kort avståndet är från fakta till fördom.
Elias
