Strukturell rasism?

Har precis läst hur avpixlat länkar till Bawar Ismails artikel om att Sverige inte alls styrs av rasistiska strukturer. Det är alltid intressant att se hur Avpixlat emellanåt omfamnar vissa skribenter med invandrarbakgrund som tycker att antirasismen spårat ur. Men det som i sammanhanget är så roligt är att det är just här ”vi” ofta står. Alltså vi som alltid omtalas som ett ”ni” eller ett ”dom”. Vi som enligt vissa absolut är svenska och enligt andra aldrig kan bli det.

Ismails text innehåller mycket intressant. Ibland kan jag känna att antirasismen faktiskt har spårat ur. Varför företräds jag av människor som aldrig fått sin etnicitet eller nationalitet ifrågasatt? Hur kan de viktigaste redskapen i att försöka skapa ett jämställt samhälle vara sociala medier och stora kampanjer i kvällspressen?

Min historia är absolut ingen snyfthistoria. Men det är en historia som många av mina vänner delar. Vi är i en skugga, bakom hashtags, Avpixlat, Expo, partipolitik och kvällspress. Och något som ingen verkar fatta är att vi börjar bli jävligt många nu. Jävligt många och jävligt trötta. Alltså, vi som är utbildade, har arbete, har massvis med etniskt svenska vänner vi älskar, inte finns med i belastningsregistret, talar flytande svenska och på alla sätt och vis är ”inne” i samhället. Är det synd om oss? Nej. Men vi har en plats i samhället som väldigt få verkar känna till.

Jag får min etnicitet och nationalitet ifrågasatt precis hela tiden. På frågan ”vart kommer du ifrån?” räcker det inte med att jag svarar att jag är född i Solna. Det är inte förens jag berättar att pappa är ifrån Etiopien som många reagerar. I vissas ögon är jag Etiopier fastän jag bott i Sverige i 24 år. Hur kan jag, med samma logik som säger att jag inte kan vara ”riktigt” svensk för att jag är brun, bli Etiopier fastän jag aldrig bott där? Hur förklarar Ismail, och alla andra som tycker att den antirasistiska debatten spårat ur, detta?

Jag har ofta varit pigg på att försöka förklara detta på olika sätt men numera är jag bara förvirrad. Förvirrad och jävligt trött. Därför tog jag beslutet att för några år sedan helt och hållet sluta kalla mig för svensk och sluta kämpa för den diskussionen. Bisarrt nog blir jag även bestraffad av detta! Då är jag plötsligt anledningen till att Sverigedemokrater ökar i opinionsmätningar. Folk kan hålla diskussioner om min etnicitet och min ”svenskhet” i timmar, komma fram till helt olika saker och slutsatser, men viktigast av allt verkar alltid vara att jag aldrig får bestämma själv.

Och min specifika situation gör det inte lättare heller. Pappa från Etiopien och mamma från Finland. Redan här börjar vissa människor blöda näsblod, för att (och håller ni i hatten nu?) om vi nu ska prata om nationalitet i form av någon skala känner jag mig betydligt mer finsk. Jag har varit i Finland varje år sen jag var noll, pratar flytande finska och håller alltid på Finland i hockey (och fotboll för den delen). För vissa människor är detta provocerande. Visst kan jag bli svensk, men då kan jag ju absolut inte hålla på Finland i hockey, för att som alla vet så är min svenskhet återkallelig. Och nu när jag inte längre vill ha svenskheten bedöms jag som nästan värdelös i debatten.

De som hängt med ända hit kanske då börjar undra om jag har någon vettig lösning på dessa problem. De får ju tydligen inte vara strukturella för då är jag bara ännu en löjlig vänsterfåne som vägrar se de sanna problemen. Det får inte heller vara så att jag pratar för mycket om priviligerade, vita svenskar för då är jag ju rasist tillbaka. Om jag går omkring och säger till exakt alla att jag är svensk så upprör jag de som tycker att min svenskhet faller på mina etiopiska inslag. Säger jag att jag inte alls är svensk så överger jag dom som kämpar för inkludering.

Det folk inte begriper är att jag, likt du, föddes till den här världen utan något baggage. Men när jag ifrån lärare, kollegor, personer på krogen, vänner (som ofta inte menar något illa), flickvänner, fotbollstränare, säkerhetspersonal på flygplatser etc bedömts utifrån min brist på svenskhet har något hänt. Även fast jag kanske kämpat för frågan lite mer än andra har jag tillslut kommit till den punkt då jag helt enkelt inte intresserar mig för frågan. Jag köper inte utgångspunkten till frågan vilket gör att jag inte vill diskutera den. Även fast jag inte heller får vara statslös ifred så är det här så bra det kan bli. It’s not perfect but I’ll take it.

Så har då antirasismen spårat ur? Nej. Den antirasistiska debatten har inte spårat ur, utan är bara skev. Den siktar fel och därför träffar den fel. Å ena handen finns Avpixlat och Sverigedemokraterna vars råmärken för svenskhet är glasklara och jättesnäva. I sak kan jag accepteras som svensk, men då måste jag sätta upp bonader på väggarna (jag vet, wtf?) och noggrant balansera potatis, sill, Janssons frestelse (skitskarrigt), köttbullar och prinskorv på julbordstallriken. Dessa råmärken exkluderar i princip väldigt många etniska svenskar också, men hamnar jag utanför dessa så ska jag enligt vissa åka hem. Hem till Etiopien där jag aldrig bott.

Och justja, jag får absolut inte vara muslim heller. Vilket jag inte är.

Och å andra sidan så finns det ett par olika lag. Det finns plattformar som bedriver en strukturerad antirasistisk kamp som ofta återger en bild av föregående falang som tokrassar. Vilket vissa utav dom är. Men så finns det även dom som var blixtsnabba att anamma ”Vi gillar olika”, ”hen” och andra markörer för mångfald. De gör ofta det för att det är coolt och hip, inte för att de faktiskt bryr sig. Zlatan, som tjänar dubbelt så mycket som hela Sverige omsätter, är tydligen ett praktexempel på god mångfald.

Så, ”strukturell rasism” kanske inte är rätt sätt att beskriva det. Eller så är det så att det begreppet är nästa på tur att dras genom smutsen likt ”feminism”. Oavsett vilket så är Sverige i varje fall besatt av etnicitet. Som jag en gång sa, ”hur blattarna är jag svenne, hos svennarna är jag blatte”. Det är i varje fall så jävla svårt att bara låta mig vara den jag är utan att blanda in mitt påbrå och detta är ett resultat av att det finns en besatthet av hudfärg i Sverige. Men denna besatthet får man ogärna tala om för att i Sverige så spelar hudfärg ingen roll, som det så fint heter. 

Läs också: Samhället styrs inte av rasistiska strukturer (Avpixlat)