Jag bloggar även på Treated.com!

Tjenixen bloggen!

Som ni kanske märkt är det ingen direkt våldsam publiceringsvolym, även fast jag tycker det är både skönt (och viktigt) att skriva av mig ibland.

Men för er som är intresserade av hälsovård så bloggar jag numera hos Treated.com
Treated.com är ett EU-godkänt onlineapotek som lagligt förskriver läkemedel inom EU, och det är även min arbetsgivare. Hos Treated.com kan du få och förnya ditt recept online.

Ta en titt vettja!

Här hittar ni Treated.com Sverige: se.treated.com
Här hittar ni bloggen: se.treated.com/blogg

Elajas

Varför vi aldrig ser upp för avståndet mellan fakta och fördom

Det är med vemod och stor oro jag läser texter från högerliberala och borgerliga håll som menar på att all uppståndelse kring SD:s affischering i tunnelbanan bara har gynnat SD själva.

Det är intressant, för utgångspunkten tycks mer och mer handla om hur motdemonstranter och meningsmotståndare till rasistisk progaganda bara skulle gynna SD. Jag har med andra ord bara mig själv att skylla att rasismen underblåses, normaliseras och ökar. Detta är ett så befängt och historielöst resonemang att det kryper i kroppen på mig. Det är ett resonemang som tar sin utgångspunkt i en sverigedemokratisk suveränitet i frågor som rör invandring och integration.Vidare är det ett resonemang som vittnar om att Sverige låtit SD sätta agendan helt i ovan nämnda frågor.

Det fanns en tid då jag undrade över vad som skulle hända den dag då Sverigedemokraterna anskaffat denna suveränitet, denna status. Ett parti som är helt untouchable. Den dagen är redan kommen, och eftersmaken är riktigt jävla unken. Det offentliga samtalets yttre gränser har långsamt tänjts på och SD har mer och mer börjat ses på som en samling människor det faktiskt är rätt synd om. Nedriven rasistisk propaganda är, för oroväckande många, att likställa med att faktiskt sprida rasism.

...

Men det här är självklart ingenting som bara uppstått ur ingenstans. Det finns ett direkt orsakssamband mellan villrådigheten, passiviteten och naiviteten kring samtalet om rasism och SD:s roll som totala martyrer i Svensk politik. Det har sin grund i en total ovilja att tillgodose minoriteters röster i offentligheten. Det har sin grund i en svensk självgodhet, en självglorifierande och totalt verklighetsfrånvänd föreställning om landets egna historia och samtid som helt fri från rasism. Stämplade judiska pass, nekandet av tillträde in i riket för danska judar under andra världskriget och välkomnandet av Hitler under dito, rasbiologiska institut, tjugotals mord med rasistiska och nazistiska förtecken m.m. har på något outgrundligt sätt inte blivit ett inslag i Svensk historia. Detta är insatser som hade varit nödvändiga för länge sedan, men vars frånvaro gjort att rasismen normaliserats.

Bilden av rasism i Sverige som någon marginaliserad ytterlighet är vad som skadat samtalet allra mest. Terrorister är, och kommer alltid förbli, människor som heter Taimour Abdulwahab och inte John Ausonius, Lars Tingström eller Peter Mangs. Satir som sparkar nedåt, kortspel som ironiskt nog heter n*ger/president, förminskande och rasistiska skämt om svarta och muslimer viftas bort och problematiseras aldrig. En växande afrofobi negligeras medelst rätten att få använda n-ordet har blivit en kamp om yttrandefrihet, och de som anser detta vara rasistiskt är ju bara "kränkta". Rapporter och forskning som gång på gång visar på att EU-migranter inte är organiserade i ligor viftas bort, och diskussionen placeras istället vid huruvida det är jobbigt att se tiggande människor på gatan. Fördomar och myter har armbågat sig in i samtalet på bekostnad av att kvinnan som valt tiggande före prostitution avhumaniserats. Vår rätt att slippa se människor som har det helt overkligt tufft är det viktigaste.

Och i och med att de som är immuna mot att drabbas av rasistiskt förtryck har fått företrädet att tolka vad som är rasism och inte, är det inte så märkligt att folk bär på åsikten att det helt enkelt inte finns någon rasism i Sverige. Rasism är ju hemskt. Men det är också en företeelse som inte finns i Sverige. Så kanske är det inte märkligt att det skapats ett klimat där majoriteten tillåts skylla sina egna och samhällets tillkortakommanden på minoriteter. Kanske är det trots allt inte särskilt märkligt att SD företräder mig som stockholmare och ursäktar sig över tiggare och invandrare i mitt namn. Kanske är det inte så konstigt att turister i Stockholm tror att det här är en stad där vi hatar invandrare. Vi har trots allt aldrig riktigt lyckats varna om hur kort avståndet är från fakta till fördom.

Elias

Vänsterliberalismen (or lack thereof?) i Sverige

Okej. Jag är vänster. Och liberal. Två, i min mening inte konflikterande etiketter som jag fäst på min politiska identitet. Någonstans längst vägen har den politiska vänstern i Sverige funnit egenvärde i att "stay put" - angrip den för mycket, men kom inte och säg att vänstern i Sverige inte är vänster. Men på vilken bekostnad har detta skett? Mikael van Reis skriver i en nio år gammal debattartikel (thx internetz) att det finns många politiskt hemlösa medborgare i Sverige. Jag tror att det stämmer. Nio år senare har det blivit väldigt, väldigt trångt i mitten. En regering med historiskt lågt underlag sökte sig till höger under en hel valrörelse. Och ute till vänster finns vänsterpartiet. Och så eventuellt Feministiskt initiativ. 

Men jag funderar ofta på hur stort ett vänsterliberalt svenskt parti hade kunnat vara. Ibland är det väldigt, väldigt, väldigt JÄVLA tufft att försöka förklara för åsiktsfränder att jag inte av princip är emot t ex friskolor. Eller Bromma flygplats. Men samtidigt är en stor anhängare av överstatlighet. För att då inte tala om att alla människor ska födas, leva och dö lika. Missförstå mig rätt. Jag blir kallad för kommunist när jag pratar om identitetspolitik. Intersektionalitet. Om hur det inte "räcker" med att stoltsera med att nån blatte har kontorsjobb. En svensk politik måste finnas till för romen, för den beslöjade kvinnan, transpersonen, den svarta kvinnan utanför funkisnormen, etc. Men vara emot alla utförsäljningar? Jämt? Jag vet faktiskt inte, men jag tror inte det. 

Den (i varje fall i Sverige) liberala principen om att konkurransutsätta för att höja kvalitén är jag inte emot. En vinst så stor för att den privata aktören ser det som ett bra investeringstillfälle står inte i kontrast till benhårda krav på återinvestering och socialt ansvar. Skolan ska inte få gå omkull. Nivån på vården ska vara hög. 

Hmm, jag vet inte. Nu ska jag iväg på föreläsning. Jag lämnar er med en intressant debattartikel från 2006 och ett roligt klipp på Bianca Kronlöf. Liberal är väl att man ska få gifta sig med en delfin?! Jag håller med.

Tjingeling badring.

Mikael van Reis (2006): Vi saknar ett vänsterliberalt parti

Sammanfattning: Sverige 2014 för en blatte

Käbbel. Det måste onekligen vara årets ord 2014. Det innehåller massvis med konnotationer men jag ska undvika att reda ut dem. Bromma flygplats, utförsäljningen av den svenska välfärden och budgetjidder kommer alltid vara bakgrundsfrågor för mig när det i förgrunden pågår någonting helt annat.

Frågor som helt ointresserar sig för sossar mot moderater. Borgare mot socialdemokrater. Frågor som helt vidgår vänster-höger.

När 'alla människors lika värde' helt plötsligt anses vara en floskel har något hänt i Sverige. Något vi kanske borde tagit på allvar redan typ 2006, som nu helt plötsligt äter upp oss. Eller dom. Och jag måste få ta mig friheten att placera mig i ett "dom". Jag är inte längre självklar i det "vi", som tidigare ansetts vara den mest centrala komponenten i hur man bygger detta land. Helt plötsligt är jag ifrågasatt. Visst, de säger kanske inte att jag ska härifrån, de säger kanske inte att jag är oduglig eller att jag är underhaltig. Men de säger att jag hela tiden måste förhålla mig till ett system av konventioner - konventioner för vad som är svenskt. Duger jag så duger jag. Gör jag inte det så ligger jag jääääävligt risigt till. Jag är ju trots allt en person som inte hade existerat om inte mitt hemland hade varit "generöst". Fler av mig ska det helst inte bli. Vi är tillräckligt många som vi är.

Och jag vet verkligen vad jag pratar om. Det är det som ibland gör mest ont. Jag är så sanslöst jävla bevandrad i det åsiktskomplex som långsamt växer och växer och gör sitt strypgrepp på Sverige mer och mer smärtsamt påmint. Jag vet vilka de är. De vet vem jag är. Jag vet var de kommer ifrån. Men de vet ju verkligen vart jag kommer ifrån. Och nu är de verkligen här. Och fy satan vad de är ihärdiga i sina poänger. De viker sig inte en tum. Sverige har förlorat sin rasistiska oskuld på riktigt.

2014 var året då jag verkligen var tvungen att börja närma mig min otrygghet på riktigt. Jag har varit tvungen att omvärdera så jävla många av mina principer. En av de har alltid varit att jag är fri. Jag har fått vara vem fan jag velat vara. Dessa tider är, och jag konstaterar detta med det fetaste av obehag, verkligen förbi. Jag kommer hädanefter att behöva hävda mig hela tiden.

Jag är ett problem. Det är ju det de säger. Och sluta säg någonting annat. Jag har en bakgrund som är kostsam, som sliter Sverige i stycken och som skapar rasism, segregation, kriminalitet och alla möjliga andra problem. Det är ju inte problem med system, strukturer eller trösklar. Det är jag som är problemet. Desto färre av mig desto mindre problem.

Sverige, Tyskland och Storbritannien är Europas tre rikaste länder. Förutom paran och kärleken för öl så har de en annan sak gemensamt: de tar emot flest flyktingar och invandrare per capita i hela Europa.

Hoppas 2015 blir ett år då vi firar detta. Det kommer aldrig bli en "politisk fråga" för mig när det handlar om ifall jag hade funnits eller inte. Fatta bara det.


Tack och gott nytt år,
vänliga hälsningar,

Något salongsberusad blatte. Som är trött på att behöva bevisa varför han duger.

Om nationalstaten och utomjordingar

Ett tips på en bra brain teaser till alla nationalister som tycker att nationsgränsen är det heligaste som finns och som avgör vilken sorts människa som finns där bakom:

Tänk er... och håll hårt i folkdräkten nu... att det finns liv på en annan planet. Helt vanliga sköna dudes och dudettes, bara det att de bor på planeten som någon i ett obsevaratorium döpt till X42-9F:31K. Eller typ Rigel 7. TROR NI att de sköna utomjordingarna (iofs rätt skevt uttryck då det har jorden som norm, men) verkligen kommer bry sig om vilka exakta koordinater på den här tjusiga grönblåa planeten som ni föddes på?

Nationalstaten är något människan uppfunnit och som fått sin betydelse i en krigskontext. Den har, när det varit krig mellan olika stater, skapat distinktioner för människor. Särat och hållt isär. På denna sidan vi och på andra sidan fienden. Gränser har kränkts, krig startas och människor slaktats. "För exakt vadå?", kommer säkert Kang och Kodos från Rigel 7 fråga sig.

Det här är en tanke jag burit med mig i hela mitt liv. Hur overkligt priviligerad jag är som fötts inom ett gränsområde där det varit fred, funnits kapital, kunskap och sociala skyddsnät. Det är fantastiskt. Men gör det mig till en bättre människa? Jag tror verkligen inte det. Hade jag fötts om 100 gånger hade jag aldrig hamnat i Sverige igen. Förmodligen inte ens i ett land som hade kunnat ge mig dessa fina förutsättningar.

Just nu brinner världen på väldigt många ställen. Kvinnor och barn riskerar livet varje timme om dygnet. Varför det? De har råkats födas på ett ställe som av olika anledningar gett dom bedrövliga förutsättningar. Är det mitt problem? Nej. Är det deras fel? Verkligen inte. Hade jag velat fly därifrån? Ja. Troligtvis du med. Hade jag längtat tillbaka om jag eventuellt hade lyckats ta mig in genom det nålsöga som är uppehållstillstånd i ett annat land? Jag vet inte. Men förmodligen. Hade jag för varje natt jag spenderat i den värsta av misär drömt om att, likt alla de människor jag ser i filmer och på internet, spelarna i mitt favoritlag eller sångaren i det bandet jag älskar, velat ha ett drägligt liv? Kanske inte ha allt det där de har, men i varje fall kunnat vakna upp på morgonen och tysta min kurrande mage, gå till ett jobb eller till en skola? Jag är rätt så säker på det.

Tänk er då om nationalstaten bara finns på den här planeten. Hur jävla insanely over the top-efterblivna kommer inte våra käna UFO-polare tycka att vi är? Om det är skottlossning i vårt kvarter så springer vi ju därifrån? Varför får vi då inte springa ifrån ett visst område där bomber faller i alla kvarter? Och varför tycker de som har de väldigt, väldigt bra att det är jobbigt att vi vill komma dit de är, och också ha det ganska nice?

Jag tänker drömma om sköna, gröna, enögda aliens som skrattar alla flyktingmotståndare, "invandringskritiker" och rasister i ansiktet. Inte för att jag tror att mänskligheten är tappad. Men för att jag tror att vi just nu genomlider en av mänsklighetens största stolpskott till politiska rörelser.

#NATTLIGAFUNDERINGAR

Vart är du ifrån? Vänta, låt mig gissa!

Hmm. Mellanöstern? Nej? Latinamerika? Nej fan, det måste vara något arabiskt. Vänta, vänta, Syrian? Nej? Hmm. Algeriet? Marocko? Nej, nu ger jag upp.

Vad bra. För jag gav upp för 15 år sedan. Förstås i en ålder då jag inte kände till hegemonisk vithet, exkluderande svenskhet, underliggande rasistiska strukturer och annat. Men jag insåg ganska snabbt att jag mer eller mindre är statslös i termer av nationalitet. Då brukade jag tänka: ”men, jag pratar ju perfekt svenska och har alltid gjort. Jag uppträder varken kaxigt eller respektlöst, och för den sakens skull så är jag son till två kristna föräldrar. Hur kan inte det räcka för att få vara svensk?”. Och framförallt: om inte det räcker för att vara svensk, hur kan jag någonsin kalla mig för finsk med samma logik? Eller etiopier?

Nu tänker jag mer: ”jaha, du vill köra nationalitetsbingo. Vänta så ska jag bara köra ner huvudet i toalettstolen tre gånger, för det är fan roligare”.

Fast egentligen tänker jag inte ens så. Jag är tacksam för att jag har humor. Tack vare det kan jag mest skratta bort det. Men vad som är mindre tacksamt är att vara ett föremål för andras nöjen. Leken ”gissa nationalitet” är bara en av många spikar i kistan som är exkluderande svenskhet.

Slut ögonen och tänk er själva. Tänk er hur det skulle vara att inte få ha sin bakgrund i fred. Att få den ifrågasatt jämt och ständigt. Tänk er att någon frågar vart ni kommer ifrån, ni svarar Kalmar, och får följdfrågan ”nej, men land. Vilket land kommer du ifrån?”. För många vita är det en situation som aldrig uppstår. Jag har till och med mörkhåriga vänner med vita, svenska föräldrar som fått den frågan. För dom är det alldeles självklart att idiotförklara personen som frågar. En vän blev så sur att hon gick ut från puben vi satt i. Någon hade frågat om hon var grek.

Här är i varje fall en lista på lekar ni kan spela nästa gång, om ni nu inte är alltför pepp på att reproducera exkluderande och sorterande mönster:

Burken

Gömma nyckeln

Tequilabackhoppning

Pogs

Kull

Busringning

Appropå det sista. När man var liten och busringde slog man #31# innan för att få skyddat nummer. Kommer 2000-talisterna säger hashtag 31 hashtag? #ViktigaFrågor

Bisou!

Afrikayeeeee

Africa unite. Been listening to Ethiopian music at the office the past couple of weeks. I've known of some, however my experience has been quite limited to mostly ethio-jazz, e.g. Mulatu Astatke. Apart from the Ethiopian folk-type-of-music my dad always blasted on Sundays while cleaning the apartment. Some 20 years ago. Today I got Spotify as my ally and Spotify Radio as my weapon. And I fucking love it.

As I wrote it's been some 20 years since I last frequently heard Ethiopian music. It's such a shame that it's been so long. But now that it's back I can swear it's back for good. Simply because it's so touching, so poetic, so beautiful. Even though I don't understand a single word of what Teddy Afro or some other Ethiopian artist is singing about, it touches me. It's a weird love story. Cause, even though I spoke some Amharic whilst growing up, it's never been fluent (it might have been fluent for a 5-year-old's standards, but...) which means I've never really understood what they're getting at. But, I would like to think that my cultural background has always been pervious for the tunes, the rhythm and lyrics. It just speaks to me.

And it really triggers that side inside of me, that sometimes transforms into maddening shrouds, that cries out: "get back to your roots". Just fucking go there. Experience it all. If I can't live that life, the least I can do is to at least feel it and grasp it. It's a feeling not many people feel. When you long for something, miss something, that you've actually never had.

Like a seed that was planted inside of me as a kid. The music, the culture, the language, the warmth and the passion, the pride and the struggle. Red, yellow and green.

I hope I see you soon. Oh, and it might just be sooner than you think.

Until then - one love.

Spotify favorites from Teddy Afro (click for Spotify link)
Lame Bora
Hilm Aydegemem
O Africaye